Efter en god frukost med – som vanligt – nybakat bröd så startar vi färden mot norr. Idag blir det en ”transportsträcka” upp till Hannover. Därför blir det autobahn och det är numera en erfarenhet av vägarbeten, köer och olyckor! Undrar om autobahnerna någonsin kommer att bli så bra som de var en gång i tiden! På vissa sträckor har man nog glömt underhållet i många. många år. Det är som att köra på en järnvägsräls ibland eftersom det går balkar tvärs över vägbanan och man får en känsla av att snart går de genom det tunna lager av asfalt som finns kvar ovanpå.

Det tar tid att åka med alla dessa vägarbeten och det är många mil vi ska köra idag. men vi når så småningom den idylliska ställplatsen Steinhuder Meer strax väster om Hannover. Vi hittar ett Edeka och kan handla det som saknas i hushållet.

Nästa morgon iväg och hamnar förstås mitt i morgonrusningen! Men det ska ju vara ”transportsträcka” även idag och vis av hur det var med nybörjade vägarbeten på autobahn mellan Fehmarn och Hamburg så väljer vi att åka via Kiel och sen österut till Oldenburg. Det visar sig vara ett mycket klokt val för antingen är vägarbetena upp till Kiel färdiga eller så har de inte påbörjats ännu. Det är bara att köra!! Vägen från Kiel till Oldenburg är vacker men även där blir det en ”omleitung” som vi naturligtvis kör två varv innan vi åter är på rätt väg!!

Vår vanliga ställplats på bondgården i Johannisberg med alla djuren tar emot oss och det känns skönt att vi avverkat så många mil bland alla vägarbeten och köer utan några missöden. Vi såg dock en del efter vägen!

Nästa dag åker vi färja och bro tillbaka till Sverige och övernattning denna gång blir hos den andre sonen som bor i Skåne. Barnbarnen dyker också upp och det blir en mycket mysig och trevlig kväll! Nu återstår bara vägen hem till Leksand och det blir nog betydligt lugnare än att köra på en autobahn i Tyskland.

Rena alpvägen upp från Mosel! Smal, kurvig och brant! Men så vacker väg!! Väl uppe blev det en kort resa på platt mark tills vi skulle neråt igen! Nu mot den otroligt pittoreska staden Bacharach. Vägen ner var precis lika alplik – smal, kurvig och brant.

Att åka genom den lilla staden var ett äventyr för gatorna var så otroligt smala och vi var ju inte precis ensamma där! Men den skicklige chauffören klarade förstås även detta med glans! Det är passageraren som sitter och håller i sig och drar efter andan!

En mycket fin väg längs Rhen upp mot Sankt Goar. Där åkte vi färja över Rhen till andra sidan där Loreleyklipppan ligger. Vi åkte förstås uppför till klipptoppen men blev grymt besvikna då det var fullt med byggaktiviteter och därför inte gick att gå ut på själva klippan. Där satt ju enligt sägnen den vackra Loreley och sjöng så att sjöfararna gick på grund och drunknade – ingen snäll en precis!!

Nästa stop blev staden Lorch  i Rheingau där vi hos Weingut Graf von Kanitz inhandlade några flaskor Riesling. Den här gången gick vi in den rätta entrén och damen som skötte shopen var glad och trevlig. Rheingau är Tysklands mest klassiska vindistrikt. Många av de tyska begreppen har sitt ursprung här som kabinett, spätlese, auslese och eiswein.

Färden fortsatte nu på andra sidan Rhen till Rüdesheim. Ytterligare en turistfälla! Vacker stad men oj vad där var folk! Det blev ytterligare en färja över till staden Bingen där vi hade sett ut en ställplats för natten.

Ja så låter det varje morgon på ställplatserna i Tyskland! Det är brödbilen som kommer och säljer färskt bröd av alla slag. Här kan man köpa alla typer av matbröd och kaffebröd och inte minst apfelstrudel!! Det är alltid brödkö!!  Så vi hann bli lite bortskämda med att äta färskt bröd till frukost varje dag.

Idag hade vi ett uppdrag – att åka till Leiwen som ligger nästan längst ner i Moseldalen och där leta reda på en Weingut som heter St Laurentius Sekt. Uppdraget var att köpa några flaskor sekt. Jag hade nog ingen direkt uppfattning om sekt – men nu har jag det!! Här provsmakade jag faktiskt några olika sorter och det blev inköp av Riesling Sekt som var sagolikt god. Smakar som en god Cava. Det blev förstås några flaskor till oss själva också. Men det är ju besvärligt att ha en stor husbil när ingången till Weinguten ligger efter en smal gata mitt i en liten stad så vi fick ställa oss nere vid Mosels strand och komma in bakvägen till shopen. Det uppskattades inte av damen som handhade försäljningen – hon drog inte på munnen en enda gång när vi var där utan visade klart missnöje mot oss! Först när jag frågade hur man kunde ta sig ut den rätta entren och ner till stranden där vår husbil stod – då log hon och talade om hur vi skulle gå. Hon hade kanske förväntat sig att vi skulle trava igenom hennes lilla kontor en gång till!

Nu behövde vi handla lite matvaror och hittade en affär som heter Edeka (en kedja som finns över hela Tyskland visade det sig).  Här kunde vi göra uppköpen och bl a köpa mortadellakorv med paprika som sen blev morgonfavoriten på det färska brödet!

Så kom det regn igen!! Det ska tydligen vara en skvätt varje dag! Åter tillbaka förbi Bernkastel Kues denna otroliga turistfälla, men vackert. Vi hade sett ut en ställplats i Graach och där fanns faktiskt plats för oss. En välordnad ställplats med – som vanligt många husbilar!

Utsikten var som vanligt över Mosel så vi kunde se många turistbåtar med fantasifulla namn som gick uppåt och neråt på floden. Vi hade det mysigt inne i husbilen med läsning, korsord och att lyssna på radio. (vi har ingen parabol på taket som så många husbilar har så vi kan inte se på TV på kvällarna när vi är utanför Sveriges gränser – men det gör faktiskt inget!)

Efter att ha inhandlat lite lokalt vin från Neuenahr åker vi tillbaka till Mayschoss. Uppehållsväder så det går att njuta av den otroligt vackra dalen. I Mayschoss finns en Weingut som ser ut som ett stort systembolag, men som bara har vin till försäljning. Även provning ingår, men det blir inget av för chauffören och det är tidig morgon så även passageraren avstår! Här blir det givetvis lite inköp av Spätburgunder och sen går färden vidare.

Nu kom regnet tillbaka, men det är inte mycket att göra åt! Vi försöker hålla oss till de lite mindre vägarna och upplever en vacker natur. Nedfarten till Moseldalen vid Cochem är djup, smal och kurvig. Det blir låång bilkö bakom och maken försöker hitta ställen att stanna på för att släppa förbi otåliga bilister. Cochem är en ganska stor stad och där var mycket folk i rörelse – man kan nästan tro att det är högsäsong! Färden går längs Mosel och även här liksom i Ahrdalen är det vinodlingar längs bergssluttningarna.

Vi har nu insett att vi ska vara tidigt ute på eftermiddagarna för att få en bra ställplats så vi åker till Neef som ska vara en fin plats. Här är inte många husbilar och jag kan förstå varför – den ligger vid en byggarbetsplats och där går även långa tåg förbi rakt in i en tunnel. Vi är överens om att detta är inget för oss så vi åker till nästa alternativ – Bremm som ligger på en vingård en bit upp i bergen. Där möts vi av en skylt ”fullbelegt” så det är bara att söka fram ytterligare alternativ. Vid Mosels strandkant hittar vi den lilla staden Sankt Aldegund och där finns faktiskt några få platser kvar. Ljuvligt precis vid strandkanten och med gångavstånd till stadens centrum. Att se dessa jättelika pråmarna sakta åka längs floden är en skön syn. Det är många så det verkar som om detta uråldriga fraktsätt fyller sin funktion än i dag.

Mitt emot ställplatsen ligger ett stort vinvaruhus – weingut Walter Oster. De har även servering utomhus. Eftersom regnet slutat och det är en behaglig temperatur med lite sol så blir det ju ett glas vin utomhus och dit kommer även våra grannar från ställplatsen – de är också svenskar. De har varit i Portugal och är på väg hem för att packa om för att återvända för vinterhalvåret. De har sålt sitt hus i Sundsvall och tänker nu påbörja ett husbilsliv utomlands men återvända till sommaren.

Kvällens middag intas på en av de pittoreska restaurangerna i stan med bekvämt gångavstånd i mörkret hem till husbilen. Natten störs dock av de långa dundrande tågen på andra sidan Mosel och nu är vi tacksamma och glada över att vi inte stannade i Neef – då hade vi nog inte fått sova en enda blund för alla tåg!!!

Att ovädret över Tyskland ställt till det fick vi verkligen uppleva! Vi åkte från ”varvsplatsen” i Greven mot Köln för att köra runt staden och sen nå vårt första mål – Ahrdalen! Men verkligheten ville annorlunda!

Att ta sig runt Köln på den normalt fina ringleden visade sig absolut omöjligt – pga att allt var avstängt!! Hur vi än åkte kom vi tillbaka till samma punkt norr om stan! Avstängningar men inte en enda information om alternativa vägar. GPS:en fick förmodligen fnatt av vårt åkande och det blev kartläsning som gällde. Efter ett antal varv på vägarna beslutade vi att åka norrut igen och hitta  en väg en bra bit utanför ”krisområdet” för att ta oss söderut. Det lyckades så småningom och vi kom fram till Ahrdalen!

Ahrdalen – en hittills helt obekant dal för oss – visade sig vara i stort sett i klass med Moseldalen! Ahr är både den nordligaste och en av de  minsta av de tyska vinregionerna. Här är den viktigaste druvsorten de röda Spätburgunder (Pinot Noir).  Först den otroliga vägen ner i dalen och sen den lilla staden Altenahr och vidare till Mayschoss. Pittoreskt så det förslog!!

Dalen ligger djupt ner och sluttningarna på båda sidor är mycket branta och där är vinodlingar överallt. Hur i allsindar klarar de av att skörda druvorna på dessa enorma branter??!! Kanske har de rep om midjan som när man klättrar på tak? Ställplatsen i Mayschoss ligger fantastiskt fint vid floden Ahr mitt i byn – men den var tyvärr helt fullbelagd när vi kom. Som tur var hade maken alternativ – naturligtvis!! Så vi åkte vidare till Ahrweiler. Även här låg ställplatsen fint invid Ahr och den gamla stadsdelen – men tyvärr även den fullbelagd (vi som hade trott att husbilssäsongen var över!!).

Så nu började det bli tidig kväll och vi behövde någonstans att ställa oss för natten så vi åkte vidare mot Neuenahr. Där skulle det finnas en ställplats ”am ortsrand”. Vi hittade huset Weingut Sonnenberg inne i staden så nu gällde det bara att hitta ställplatsen. Så med GPS:ens hjälp skulle vi nu hitta rätt! Vi åkte upp ur dalen och såg mycket fint men tro det eller ej – vi hamnade tillbaka där vi nyss varit framför Weingut Sonnenberg! Vilken dag!!!! Nu såg vi plötsligt att på gaveln av huset stod det ”Einfahrt” så vi vågade oss till att köra in och bakom fanns en ställplats!! Mitt i stan – det kallar jag inte ”ortsrand”!

Skymningen kom och med den mörker så vi behövde inte se den tråkiga utsikten så länge. En god middag ombord och en god natts sömn. Imorgon väntar nya äventyr med förhoppningsvis mindre vägbyggen, ”stau” och regn!!

Ja så såg hela lördagen ut!! Vi åkte från Johannisberg via Hamburg och A1 till strax norr om Köln och HELA vägen var det bara små avbrott med normal (nåja en dålig väg) och sen var det nya vägarbeten och köer. Och inte att förglömma – det regnade hela tiden också!! Naturen utmed vägen var verkligen blöt och det var uppenbart att det dragit fram ett riktigt oväder! Vi hade packat med kortbyxor och t-shirts för vi trodde att det skulle vara ganska varmt och soligt men än så länge var det def inte läge för några kortbyxor!

Trafiktätheten är lite större än hemma i Leksand så det blev tidvis lite stressande! Vid omläggningar till endast en fil på vägen har tyskarna svårt för ”dragkedjeprincipen” och det visade sig främst i praktiken men ovanför autobahnen har man med jämna mellanrum stora ljusskyltar som blinkande visar hur man ska åka när filer går ihop – otroligt!! Men det var ändå en hel del bilister som inte tittade upp på dessa skyltar och till varje pris skulle komma fram först! När sen vägarbetet upphörde en liten bit så körde vissa som om de ville pressa sina bilar till ett max av vad de kunde köra. Vilket vansinne!!! Eftersom vi nu hade sk transportsträcka för att nå våra mål så fick det även fortsatt bli att åka på autobahn trots alla besvär.

Vi kom så småningom fram till Greven där vi skulle övernatta. Maken är suveränt bra på många saker bl a att hitta mysiga och bra ställplatser! Den här ställplatsen ligger väldigt fint vid en flod och normalt får man stå vid strandkanten – men nu var det inget normalläge då ovädret hade gjort att hela ställplatsen var sankmark!! Så alla husbilar fick stå vid båtvarvet som låg intill där det var asfalterad mark. Så natten tillbringade vi och tre andra svenska husbilar tillsammans med 15-talet tyskar och holländare mitt ibland stora och små båtar som ställts upp på varvet. Som tur är blev det mörkt ganska snart så vi behövde inte se så mycket av den utsikten. Vi hade det mysigt inne i husbilen!

Torsdag förmiddag är husbilen fullpackad med vad som kan behövas under vår 10 dagar långa resa till Tysklands vindalar.  Vackert höstväder med solen rakt framifrån – lite besvärligt men hellre sol än regn! Sverige är ett avlångt land och det märker man både när våren är i antågande och när hösten kommer – det sker väldiga skiftningar i naturen när man reser från en bit norrut till södra Sverige. Men så underbara färgskiftningar! och ju längre söderut vi kommer desto mera är kvar av den gröna färgen på lövträden.

Första övernattning sker hos sonen i Småland. Medhavd ”Åbergs matkasse” och lasagne till middag (han är numera ensamstående och handlar inte alltid hem det som behövs utan kommer på det i sista ögonblicket! Därför behövs vissa ”bidrag”) Det blir som vanligt en jättetrevlig kväll med mycket prat om livets allvar och annat!

Fortsatt färd genom Danmark och färjan över till Puttgarten. Där har vi vår favoritställplats i Johannisberg på en bondgård. Där finns åsnor, grisar, får, getter, höns, ankor, kaniner och säkert flera andra djur som vi inte upptäckt! Där finns även husbilar förstås! Men den här gången var vi bara tre och frågade ägaren vad detta berodde på. Det hade varit ett stort oväder som orsakat översvämningar. Bl a hade man varit tvungen att stänga av delar av autobahn vid Hamburg. Det regnar fortfarande men det är svårt att se att det var ett så stort oväder. Så vi står med bilen på ”fast” mark och inte som vanligt på en gräsplätt (där var det lerigt nu).

Vi börjar nu vår Tysklandsresa och den blev färdmässigt inte riktigt som vi hade tänkt oss – men det återkommer jag om i nästa blogg!