Har varit i Grövelsjöfjällen en vecka och fjällvandrat! På väg upp till Grövelsjön åkte vi förbi Älvdalen och Särna och där efter vägen strax söder om Bunkris står en stor minnessten! Inskriptionen är: ”Här talade enligt sägnen Älvdalskaplanen Daniel Buskovius till sitt manskap vid tåget mot Särna som intogs i mars 1644. Till minne restes stenen 1925.” Vi tittade på varandra och undrade varför Bukowski hade en sten mitt ute i skogen!! Medhavda surfplattan togs i tjänst och vi googlade givetvis på vad detta nu kunde vara som vi ännu inte hade lagt i allmänbildandets depå!

Nu vet vi att Daniel Buskovius (inte Bukowski) föddes i Stora Tuna och prästvigdes 1630 i Västerås. Han insattes som kaplan i Älvdalen där han under det s k Torstensonskriget ledde intagandet av byarna Särna och Idre 1644 som då tillhörde Norge och som sedan dess tillhört Sverige. För detta blev han av samtiden klassad som nationalhjälte.

Naturligtvis finns en härlig skröna omkring detta; landshövding Peter Kruse i Falun hade av regeringen uppdragits förmå dalkarlarna att anfalla Norge och allmogen som samlades i Mora var villiga att göra så, men gillade ingen av de anförare som landshövdingen föreslog. Efterhand frågade han den samlade folkmassan vem de önskade då de med en mun ropade: ”Få vi vårom Daniel!” och menade då Buskovius. Han, som för sitt prästerliga stånds skull ogärna mottog uppdraget, övertalades av landshövdingen och prosten, mäster Olof, och erhöll en fullmakt att åt folket i Särna erbjuda gudstjänst, lag och rätt. Om detta ej var möjligt skulle våld brukas. I spetsen för två hundra morakarlar och älvdalingar samt med en gammal soldat och klockaren som i egenskap av adjutanter bar handbok och sockenbudstyg, begav han sig iväg. Efter fyra dagars vandring nåddes Särna. Företaget lyckades över förväntan, då Särna gav sig utan blodutgjutelse och redan följande söndag kunde Buskovius predika i deras kapell, utdela nattvarden och döpa flera barn. När uppdraget utförts återvände han och medförde ombud från varje byalag som på särnabornas vägnar inför landshövdingen svor Sveriges krona tro- och huldhetsed. För sin insats belönades han med en årlig belöning på tolv tunnor spannmål.

Så man lär sig alltid något nytt och ibland när man minst förväntar sig det!

En god vän från Spanien berättade en otrolig historia. I det område där de bor och även vi bodde när vi fortfarande hade hus i Spanien har vi en gemensam bekant familj som har blivit adopterade av en katt! En vildkatt som flyttat in hos dem! Katten är lite avvaktande mot alla utom mannen i familjen som är den ende som den riktigt tyr sig till och bryr sig om. Så upptäckte familjen att det plötsligt låg t-shirts, badbyxor och en och annan bh, dammtrasor och liknande på golvet vid mannens säng på morgnarna och de förstod snart att det var katten som gått runt i området och stulit tvätt och burit hem den som troféer till sin ”husse”! Familjen fick skriva ett brev till grannarna och tala om att ifall de saknade några plagg så kunde de komma förbi och se om det möjligen fanns bland troféerna! Nu ska familjen flytta tillbaka till Sverige och tar katten med sig så jag undrar om det kanske vore idé att förvarna de blivande grannarna …..

Ja det gäller förstås surströmmingar! Imorgonkväll blir det av – surströmmingspremiärätande. Några tillresta surströmmingsälskande vänner gör oss sällskap och då kommer alltid diskussionen upp – hela strömmingar eller fileade. Det är liksom två läger – några tycker att det förtar smaken att äta filéer och att det är bara hela fiskar som har den rätta smaken. Personligen får jag aldrig ut lika mycket strömming när jag rensar en hel som det är att njuta av en filead. Smaken tror jag faktiskt är i stort sett lika – men smaken är ju som baken = delad – så var och en får tycka det den vill bara alla är nöjda och glada!

Vi inviger de ”nya” dalastolarna som nu har nya stoppade dynor och klädsel. Nysydd duk som passar till och den gamla fiskservisen som hittades långt bak i ett skåp och blir perfekt till dukningen. Så nu återstår bara en del pyssel i form av pajer, ostbollar, pannacotta och liknande sen kan gästerna komma och det ser vi fram emot!

Man kan känna lycka för olika saker och vid olika situationer! Enkla vardagsupplevelser kan bli till lyckoupplevelser  – om man bara är mottaglig och uppmärksam! Efter att ha bott utomlands i drygt 14 år är det en lyckoupplevelse att plocka hallon och direkt stoppa några i munnen och njuta av den goda smaken (Blåbären har tyvärr i stort sett torkat bort i år!). I år har väl knappast någon undgått att känna lycka över de fantastiska sommarkvällar vi haft dag efter dag! Att kunna sitta utomhus, ljummen kväll och ljust! Ett och annat glas kallt vitt vin har gått åt och mycket prat med maken (och ibland vänner på besök).

Vi har en åtgärdslista över vad vi vill/ska/bör göra vid vår gård! Den är ganska lång och ibland kan vi stryka saker från listan för vi har ändrat uppfattning om saker under månaderna som gått och vill inte alls göra det vi tyckte en gång. Men det roliga med att göra denna lista och ändra i den är alla diskussioner vi har omkring olika ”projekt”! Idéerna och fantasin har ibland inga riktiga gränser och det är också en sorts lycka att det inte får finnas någon ram för vad man kan hitta på! Vi är inte alltid överens och framförallt inte överens om prioriteringsordningen på listan!! Men det är en egen liten historia!!