Jag har staplat ved! Det är faktiskt inte bara att lägga upp veden i travar utan det krävs lite tanke och teknik annars rasar alltihopa när det blivit tillräckligt högt! Men jag är uppväxt med vedstapling i mitt föräldrahem så jag har lärt mig tekniken. Det är så intressant att titta på alla olika sorters staplingar när man ser alla vedstaplar som finns på snart sagt de flesta gårdar runt omkring. En del gör rena konstverk av sin stapling. Inte särskilt roligt arbete och när man kommer ner i botten på vedhögen så finns där allehanda kryp och smådjur – inte roligt heller!! Men nu är staplarna färdiga inför vinterns eldande och nu är det antagligen bara att vänta på att maken får för sig att  avverka lite till och hugga upp lite mera ved …… Povel Ramel skrev en lämplig visa om Karl som staplade ved – tror att jag ska försöka hitta den!

Min makes farfar Johan skrev några brev till sitt barnbarn under början av femtiotalet och berättade lite om sin uppväxt och en hel del om sin farfar dvs min makes farfarsfarfar! Breven är skrivna med stadig hand och den svenska som är använd är helt underbar att läsa. Så vi vet alltså lite mera än vad släktforskningen via datorn gett och det är så intressant och blir så levande.

Farfarsfarfar Per föddes i Andersbenning utanför Norberg 1812. Han flyttade som vuxen till Folkärna utanför Avesta. Per var en för den tiden mycket lång man – 7 fot lång dvs ungefär 2 meter och 9 cm! Han tog värvning som soldat i Folkare kompani i Kgl Västmanlands regemente. Hans uniformskläder fick måttsys. En historia som gått i släkten under alla år och som även farfar Johan skrev om var när dåvarande kungen Karl XV besökte regementet. Per stack givetvis ovanför alla andra soldater och kungen stannade framför honom och frågade om han var stark! Och Pers svar blev att ”jag vet inte för än har jag inte tagit i något annat än det har följt med”.

Per blev sen kyrkvaktmästare i Folkärna under hela 28 år. Under den tiden hände det att kläppen i storklockan lossnade under ringningen och hamnade långt utanför kyrkogården (vilket mordvapen!!). Denna kyrkkläpp var så tung att ”det var två mansbördor i densamma”!! Då trappan upp till kyrktornet var smal och trång kunde bara en bära vilket gjorde att farfarsfarfar Per tog kläppen på ena axeln och gick iväg upp till kyrktornet.

Vi besökte Folkärna kyrka på vår resa och försökte även hitta det soldattorp där farfarsfarfar Per bott, men vi har lite för dålig uppfattning om exakt var det låg – och givetvis finns det ju inte kvar! Men vi fick i alla fall en fin resa genom trakterna där släktingarna bott och de allra flesta blev soldater sen hyttperioden tagit slut!

Min mans släktforskning är  – på hans fädernesida – nu tillbaka till 1600-talet och han har kartlagt var de bott och arbetat med. Så vi bestämde oss för att göra en resa i fädernas spår eftersom det visade sig att generation efter generation hade bott i södra Dalarna alltså inte särskilt långt ifrån där vi bor idag, så en resa runt skulle inte behöva bli alltför lång! Trodde vi ja!!

Så med matsäcken i korgen, hunden bak i bilen och kartor, kikare och kamera gav vi oss iväg. I den första byn vi sökte upp hade hela sex generationer bott och varit med om att bygga upp den hytta som sen förmodligen försörjde hela byn. Den förste anfader som bott här gjorde det under 1600-talet så vi insåg att det kanske inte skulle gå att hitta så mycket från den tiden att se. Hyttan hade legat vid Bengtsgården i byn och när vi kom till byn  ( som naturligtvis var ganska övergiven och öde men med några bebodda hus ändå)  så såg vi på en brevlåda namnet Bengtsgården! Då hade vi redan åkt runt i hela byn och letat efter den å och damm som skulle förbinda två sjöar och där skulle förmodligen hyttan ha legat! Vi körde in till Bengtsgården men där var ingen hemma förutom två katter så vi förstod att det ändå bodde människor där. Min man såg ledsen ut och tyckte att det får väl bli några foton av Bengtsgården då!! Men vi kom fram till att vi åker iväg och äter vår medhavda matsäck och kommer sen tillbaka för de som bodde på Bengtsgården kanske bara var inne i närsamhället och handlade!! Och se det var precis så det var för när vi kom tillbaka efter vår ”lunch” kom de precis tillbaka. Vi åkte in till dem och blev väl mottagna för detta var ju en rolig nyhet för dem. Och nedanför deras hus låg dammen och under all vegetation förmodligen även resterna av hyttan. Men slaggsten fanns det runt omkring så vi riktigt kände historiens vingslag omkring oss och fick ta med oss några vackert ljusblå slaggstenar. Kanske hade någon anfader hållit i samma stenar en gång!

Det här tog ju en väldig tid men det var så otroligt intressant och jag såg glädjen i min mans ögon!

Resan fortsatte några mil österut och i nästa blogg kommer mera från vår resa i fädernas spår! Det är alltså inte bara Vasaloppet som ”går i fädernas spår”!!

Stavas det så?? Det är inte ofta man ser dem numera, det är mest dessa jättelika vita ”toalettrullar” som är uppstaplade på åkrarna. Förmodligen väldigt rationellt och bra, men visst blir man lite extra glad – och nostalgisk – när man nån gång får se en riktigt gammaldags hässja med hö på tork! Många minnen från barndomen kommer fram. Min mormor och morfar hade lantbruk och där fick vi vara med och hjälpa till vid slåtterarbetet. Räfsa ihop, lägga upp på hässjorna och sen lite senare åka i hölasset när höet skulle in på höladan som låg ovanför ladugården och där man kunde hoppa!

Nu har maken röjt våra ”ängar” (lite anspråklöst!) och nu ligger det torkade långa gräset och alla fantastiska vildblommor där och då far tankarna vidare till att kunna sätta upp en höhässja och lägga upp allt det slagna, men vad skall vi göra med det sen??? Nej det får nog räfsas ihop och läggas på komposten! Nu ska vildblommorna få ligga och fröa av sig riktigt ordentligt så att våra sommarängar blir lika vackra nästa år.

Däremot fick jag idén på Gamla Staberg att sätta upp ”störar” och låta humle växa upp längs dem. Det blir så fint och kan även användas som en grön vägg om man t ex vill ha ett insynsskydd.

Har investerat i några nya påslakan. Det känns lyxigt för egentligen är linneskåpet ganska fullt av lakan, men de allra flesta börjar bli till åren komna så det är väl ok att göra sig av med de allra äldsta! Men det är en skön känsla att bädda med alldeles nya lakan tills man upptäcker att det inte längre är så lätt för någon har glömt de båda öppningar längst upp där man förr kunde liksom dra ut täcket. Det är givetvis inte så att någon har glömt utan det är väl av rationella skäl som man syr rakt på! Men då har man glömt den som ska stoppa i ett täcke! Det är nästa så att man får krypa in i påslakanet för att klara av istoppningsjobbet!! Så visst var det bättre förr – åtminstone att klara av att stoppa i täcken i påslakan!

Lille 8 månaders Dante har varit på några dagars besök! Trots sina första riktiga förkylning med rinnande näsa och hosta så var han glad och pigg. Det jag inser är att en sån enkel sak som stretching finns fullständigt naturligt hos en baby – vad tar den egenskapen vägen sen när vi växer upp? Tittar man på en baby så stretchar den ordentligt flera gånger per dag med hela sin kropp utan att någon personlig tränare talat om hur det ska gå till! Det finns alltså medfött hur man ska ta hand om sin kropp, men sen gör vi inte det förrän vi blir vuxna och då behöver vi gå på dyra gym och lära oss tekniken! Så synd egentligen! Djur verkar också ha den egenskapen medfött!

Apropå barnförkylning – det finns nog inget starkare virus än dessa! De slår hårt och skoningslöst – kanske vore de något för krigförande länder att använda sig av och fullständigt slå ut fiendearmeer? Alltså har vi två gamlingar nu drabbats mitt i sommaren – inte roligt men det går väl över och vi behöver ju inte kämpa mot några fiendearmeer!