Odd Fellows systerorganisation heter Rebecka. Rebeckor är  precis som Odd Fellow indelade i loger över hela världen och även förstås Sverige! Varje loge har ett nummer och ett namn som är förknippat med den ort där den är belägen. Jag tillhör Rebeckaloge nr 61 i Leksand och den heter Margareta Burea.

Margareta Burea kallades på sin tid även för Stormor i Dalom.  Hon levde på slutet av 1500-talet och till i mitten av 1600-talet. Hon var dotter till prosten Hans (Johannes) Laurentii Saebrosynthius Bure och hans andra hustru Anna Segersdotter i Säbrå i Ångermanland. Margareta blev som 16-åring bortgift med den mäktige och fyrtio år äldre leksandsprosten Elaus Terserus. Han var en hövding av stora mått; höglärd och konungens och biskopens främste man i Österdalarna, medlare i många kritiska situationer, kontraktets representant vid flera riksdagar och en talangfull skribent.

Det var tider av nödår och bark maldes i brödet. Många misströstande kom till Mor Margareta och knotade bittert. Hade hon då inget kvar att dela med sig av lärde hon dem ett nytt sätt att blanda mera bark och lav i brödet. Hon var den vars vilja till hopp och uthållighet bar det ”sviktande” folket genom prövningsåren. En tiggare gick aldrig ohjälpt från henne och hennes gästfrihet var stor. Hon var mycket duglig och driftig. Så blev hon ett föredöme för andra i allt och hon aktades högt av hög som låg så att ryktet om henne gick ut över hela Dalarna. Så fick hon namnet Stormor i Dalom  och det var ett ärenamn känt även i avlägsna socknar.

När jag flyttade till Leksand hade jag ingen tidigare anknytning till Leksand, men genom min brors släktforskning fick jag reda på att min mormor och även min morfar var släkt i direkt nedstigande  led från Margareta Burea och hennes mor Anna Segersdotters far och morfar. Så nu tycker jag att jag verkligen har en anknytning till Leksand som heter duga!

Det kommer säkert att bli mängder av hemska tjälskott på vägarna runt omkring. Nu är det stora bulor, längsgående sprickor och gropar, men det är VÅR!! Igår kväll var det logemöte med mina Rebeckasystrar och för första gången i år så kunde jag åka dit i mina ”inneskor” – vilken känsla! Lätt om foten(!) och inte behöva ha skopåsen med. Nu är det bara ytterkläderna som får hänga med ett tag till för vinden är inte riktigt snäll ännu!

Att vara en ”oäkta kulla” har inte inneburit några störningar när det gäller att ”bli accepterad” i den loge jag nu tillhör! Tvärtom har jag snabbt fått ett helt otroligt fint nätverk av systrar runtomkring i närområdet! Att vara ”oäkta kulla” blir dock tydligt när det kommer till traditioner i området, om man är en ”äkta Leksing sen flera generationer” eller om man får bära Leksandsdräkten eller ej!! Men man ska nog inte se det gröna gräset på andra sidan skogen utan vara stolt över vad man är och där man kommer ifrån!! Allt har sin skönhet och jag är mycket stolt över att vara Ångermanlänning och min folkdräkt bär jag också med stolthet!! Även om den inte har lika många olika delar som en Leksandsdräkt! – men det kan också skapa problem om man bär ”fel” dräktdel vid fel tillfälle har jag förstått!

Idag ska jag försöka hitta ett lämpligt tyg att klä om stolsdynorna till de nyinköpta jättefina dalastolarna som står på parad och väntar på ny klädsel!

Jag har just läst Gunnar Hardings bok ”Luffaren Svarta Hästen och det hemska rånmordet i Leksand”. En intressant dokumentärskildring från 1900-talets början. I december 1909 rånmördades i Hedens by i Leksand en pensionerad korpral och hans hustru. Bytet blev 95 kronor. Två luffaren och en illa sedd kvinna i byn arresterades för mordet. Svarta Hästen kallades den ena luffaren. Gunnar Harding har forskat i hans biografi och berättar i boken om hans dystra levnadsöde. Boken ger inblickar i en fattig och utstött människans liv i sekelskiftets Sverige, men rymmer också mycket spänning och dramatik. Luffare, länsmän, jurister och dalabönder återuppstår ur det förflutna i detta mörka drama om arsenik och brännvinsflaskor, fotspår i snön, luffarjakter och tröstlösa fängelseår! Boken är extra intressant för mig eftersom jag numera bor alldeles intill byn Heden i Leksand. Släktgårdarna som nämns i boken bebos till stor del fortfarande av ättlingar till de som omnämns i boken.

Jag är nog lite allmogenörd!! Jag älskar verkligen det hus vi bor i, detta gamla dalahus och försöker fylla det med ”rätta” sakerna som passar in – och det är allmoge, allmoge, allmoge! Lite har vi sen tidigare genom arv mm men det är så otroligt roligt att försöka hitta mera så att vårt ”miniskansen” blir ännu bättre! Tack vare Blocket har jag nu hittat 8 fantastiska stolar med kurbitsmålade ryggstycken men dessvärre med otroligt fula stolsdynor, som måste kläs om! Så nu blir det till att ge sig ut på jakt efter tyg som passar och som helst inte kostar mera än vad stolarna kostade! Det är två karmstolar och sex utan karmar och vi har som tur är plats i vår gillestuga/atelje vid det jättestora matbordet! Har jag tur så får jag köpa ett fint allmogeskåp från samma ställe så jag väntar på besked om det!

Varje år har det kommit ett tranpar – förmodligen samma par – till åkern utanför vårt hus! Normalt är det ju barmark, åtminstone nästan så här års, så i år funderade vi hur det skulle bli för alla flyttfåglar inkl ”våra” tranor!

Imorse fanns de där ute på åkern, skriande – av glädje eller förtvivlan är svårt att säga,  men det lät inte särskilt glatt!! Men mitt skrik blev glatt (fast nu skrek jag inte förstås!)

Detta är ju ett säkert vårtecken om något så det finns verkligen hopp även om snön fortfarande ligger ganska hårt packad lite här och där!

Nej tyvärr inte här hos oss – ännu! Jag sitter på min motionscykel varje morgon och tar en tur! Jag har då utsikt in mot skogen och över gräsmattan. I skogen är det nu mycket barmark, men gräsmattan ser ut som den gjorde i mitten på januari! När jag ser barmarken mellan träden i skogen får jag en pirrande känsla av att ”blåsippan uti backarna står!” – snart! Den här härliga känslan i kroppen av att snart, snart börjar det spira ordentligt i rabatter och dikesrenar och det känns helt rätt att gå till handelsträdgården och köpa penséer och annat efterlängtat vårfint! Tills det är aktuellt får man gå till damshopparna och titta på alla färgglada vår- och sommar kläder som nu börjar fylla affärerna. Då blir man faktiskt glad och nyper lite extra i de tunna turkosa byxorna eller något annat fint!

Den här vintern har verkligen tärt på tålamodet hos många – den har varit lååång och kall och det enda riktigt positiva har varit att solen har varit framme i stort sett varje dag sen i slutet av februari! Men det finns ju saker att göra inomhus också och fina promenadvägar i närområdet så jag får fortsätta att längta och vänta – fast de är lovat att i nästa vecka så ….. den som lever får se!!

Idag har min morfar namnsdag! Vilhelm! Han lever förstås inte längre utan är död sedan många, många är tillbaka. Men när jag hör namnet så kommer många minnen upp till ytan! Han var bonde med kor, häst och gris! Sommarhuset dit man naturligtvis flyttade så fort snön försvunnit låg inte alltför långt borta från huvudfastigheten. Även korna fick flytta till sommarlagårn! Lite trängre men förmodligen lite luftigare än i den stora lagårn. I stora huset fanns även en bagarstuga där mormor bakade hårt tunnbröd i ugnen ovanför vedspisen. Min mormor hette Olivia och hade förmodligen aldrig klippt sitt hår för det var en otroligt lång fläta som låg runt huvudet och som hon tog ner på kvällarna. Jag såg henne aldrig öppna flätan men det måste hon ju ha gjort någon gång! Mormor var sträng och ganska döv (utan hörapparat!) så man kunde säga saker lite tyst till henne när hon var alltför sträng och hon hörde inte vad man sa men jag är faktiskt osäker på om hon kunde läsa på läpparna vad man sa!! Somrarna tillbringade jag och min bror på detta härliga ställe. Givetvis fanns där en lite sjö också så det blev en hel del badande och metande. Handmjölkning av korna så klart och sen kvällsgröt – kornmjölsgröt – med ljummen mjölk – hugaligen vad hemskt!! Mjölken hälldes på stora mjölkkrukor som skjutsades i en speciell kärra ner till mjölkbordet vid stora vägen och sen kom mjölkbilen och hämtade upp krukan. Dagen efter stod den tom på mjölkbordet igen så det var bara att börja om igen! Grannen hade getfarm så det vankades getost och getmessmör till mormors underbara hembakade tunnbröd! Vilken oskuldsfull tid – ytterdörrarna stod olåsta och alltid öppna och ibland kom en och annan granne in och satte sig stilla på stolen intill spisen. Satt länge utan att egentligen säga någonting och gick sen igen!! Någon TV fanns givetvis inte och radion hade förmodligen bara en kanal. Jag har  en likadan väggklocka som fanns hos mormor och morfar. Den sitter i mitt stora kök och ljudet av den väcker också fina minnen.

Har varit lite frånvarande från min blogg. Men det beror på att jag firat Påsken i södra Sverige hos ett av barnen. Samma vinterväder i hela landet och samma temperaturer – kallt på nätterna och strålande på dagarna. Men det gör ju att våren dröjer och dröjer och dröjer!!

Målat påskägg med ett av barnbarnen och myst med den minsta – fyramånaders bebisen Dante!

Nu väntar ett dop i maj och det blir nog en ny klänning tills dess! En kort en i beige linne med snygg kavaj till – det tror jag blir fint!! Jag har som tur är en otroligt bra tygaffär hemmavid så det blir nog inga problem att hitta tyget och sen är det bara att ta fram symaskinen! Ska bli roligt att ha något att ”bita i”!! Det för ju tyvärr med sig lite extra kostnad iform av nya skor t ex!! Men det är ju inte dop så ofta!!